Anns loggbok: 2010

söndag 18 april 2010

Att inte underskatta de där små sakerna i vardagen

... eller kanske just förmågan att faktiskt kunna uppskatta dem. Ett enkelt, men tydligt exempel på detta skedde häromdan när jag för första gången sen före påsk kom ner till gymmet och insåg att jag glömt min vattenflaska. Rutinerna när man varit borta ett tag var satta ur spel men det var bara att acceptera och eftersom jag inte hade plånboken med mig ner till gymmet och kunde köpa en ny flaska så fick det bli en kompromiss med mig själv; ett kortare cykelpass och mer styrketräning. Jag blir nämligen djävuskt törstig när jag tränar (och högröd i ansiktet men det är också en sån där sak som det inte går annat å göra än å acceptera). Men så tar jag ett skåp, nåt av de jag brukar ta i samma del av omklädningsrummet (ja, jag är vanemänniska, jag inser det) och när jag öppnar det står där en flaska Imsdal med ett vykort fasttejpat på. Tar upp det och läser att flaskan är till mig som tack för att jag är med och gör träningskedjan till Norges största. Jag blev så totalt överraskad och glad att träningspassert gick som en dans! Och detta helt utan att givaren vetat vilken reaktion gåvan skulle komma att framkalla. Självklart tackade jag tjejerna i repan när jag gick ut och på så sätt fick också de lite positiv energi hoppas jag.

Nåt att tänka på i en hektisk vardag. Och även om du utan mål sänder ut en god gärning eller tanke så står det förhoppningsvis nån på andra sidan som tacksamt tar emot den. Lite Pay it forward-tänk! :-)

Knät förbättras för varje dag som jag tränar. Men utan träning, som när jag var hemma över påsk och slutligen satt på kurs i två heldagar så kraschar det ihop. Svullnaden och smärtan kommer tillbaka och jag haltar mer. Men påskhelgen resulterade ju i alla fall i massa kul! Utgång i Borås, hotellövernattning i Götet, träningsstart för mamma på gymmet, middag med CJ och Anders och så ett förarintyg för fritidsbåt så jag ska inte klaga.

Helgens aktiviteter har närmast avspeglat vad som händer på Island g

enom att jag suttit ajour vid datorn, kollat nyhets- och vädersidor, haft kontakt med rederier, flygbolag och kunder. Som tur är har jag inte så många drabbade (ännu) och det kvarstår ju att se hur länge det ska hålla på. Agneta och jag håller både tummar och tår för att det ska vara klart och fint när vi ska flyga till Rom om två veckor för att boarda Winstar Surf!

Nu blir det en tur ner till sushi-placet och snälla, Pay it forward!

torsdag 18 mars 2010

Kapten Rosé styrde skutan mot Borås

Japp, jag har varit i Sverige! Första gången sen i julas, dvs tre månader sen. Ah, det har väl hänt att det gått mer tid emellan hemresorna men det kändes bara som om det var tre år sen jag var hemma senast... Skickade iväg La Manga-grabbarna till fotbollslägret i lördags morse och hade tjejerna på Schlagermiddag innan jag i söndags tog bussen hemåt Ullstaden. Spenderade söndag eftermiddag och kväll ihop med syrran en bag in box och två flaskor whiskey direktimporterade från Skottland, där Mats varit och fiskat. Whiskey är ganska gott. Säger som Erik Haags 6-åring, det är gaaanska gott men... naa... (Just det avsnittet av Landet Brunsås var riktigt bra!)
Träffade vänner, fikade, åt, fikade lite till och reste hem i onsdags. Precis vad jag behövde.

Nu blir det åter igen "hårdträning" ett par dagar innan undersökningen på Ullevål. Men inte för hård träning, knät får inte bli svullet, då kan de inte göra undersökningen på måndag och jag kan inte utföra de övningar de ska ha mig till att göra för att utvärdera mig. Aaah... frustrerad och trött på hela situationen.

Men inatt slipper jag i alla fall sova själv....! Anna droppade nämligen av Elita här vid 18-tiden och vi har ätit indisk mat, lyssnat på Dr Bombay och ätit chokladpudding! Sessan sussar nu sött i min sovsäck.

**
De flesta människor sätter upp vilkor för sin lycka,
men lycka kan vi bara uppleva om vi inte sätter upp några vilkor alls.
***

torsdag 11 mars 2010

Haltande hönan

Uppdateringar från högkvarteret i Trondheimsveien sker inte så ofta men nu kommer förhoppningsvis skrivarlusten och orken tillbaka. Min vardag, både mentalt men inte minst fysiskt har existerat inom en radie på 400 meter de senaste 6 veckorna så nu ser jag fram emot att komma UT!

Som de flesta fått med sig så drog jag korsbandet under skidsemestern i Chamonix i slutet av januari. Det samt lite meniskskador och annat smått och gott har gjort att knät varit proppat med blod och därmed svullet helt fram tills nu i princip. Cykelträningen som jag driver med i princip varje dag börjar bli ordentligt tråkig eftersom jag inte ska lägga på motstånd i nån större utsträckning. Uppsidan är att jag börjar vänja mig vid mer styrketräning istället för "hopp- och lek" -timmarna som jag annars vanligvis ärar med min närvaro. Det jag saknar mest är Gyria-träningen, som så fint formar rumpa och ben. Och inte blir det bättre när massören som jag var hos idag, pga min nu i tillägg väldigt onda rygg, frågar om jag vill ha specialbehandlingen med produkter från Schweiz som sägs "strama upp" och "lyfta" nämnda problemområden... Hade det varit nån annan än Sveinung som jag tidigare varit hos under hans studietid på Axelsons så hade personen nog fått sig en höger snett underifrån massagebordet.

Sveining jobbar nu på Grünerløkka Helsesenter som Jan Jacobsen, Morten Harkets healer, en gång var med och startade.Se här! Och jo, visst, Jan driver det fortfarande men är nu i Spanien och startar ny hälsostudio. Han behöver nog egentligen inte göra nåt mer alls men brinner för yrket och det är precis SÅ det ska vara. All heder. Medans jag sitter här och överväger yrkesskifte... Men som Sveinung sa när vi pratade om det; det ordnar sig, det är universellt. Typ "what goes around, comes around". Jag kontrade med ett "akkurat, det ordnar sig för snälla flickor", varpå han frågar om jag inte varit snäll... Men menade nog inget illa med det, väljer att se det så, för SÅ bra känner vi inte varann.

Så nu är det alltså dags att komma ut ut kokongen! Igår sken solen, jag var ute en sväng och såg årets första nedcabbning! En Z3:a hade vågat sig ut och på vår balkong längst upp var det 12-14 grader i solen under dagen! Så jag checkar av den punkten på min "Nu är det vår"-lista ihop med takras och att (förhoppningsvis) alla livsfarliga istappar ligger på marken istället för att hänga från nån takränna. Släpp lustarna lös, det är vår!

Förhoppningar inför närmsta framtiden;