Anns loggbok: mars 2010

Japp, jag har varit i Sverige! Första gången sen i julas, dvs tre månader sen. Ah, det har väl hänt att det gått mer tid emellan hemresorna men det kändes bara som om det var tre år sen jag var hemma senast... Skickade iväg La Manga-grabbarna till fotbollslägret i lördags morse och hade tjejerna på Schlagermiddag innan jag i söndags tog bussen hemåt Ullstaden. Spenderade söndag eftermiddag och kväll ihop med syrran en bag in box och två flaskor whiskey direktimporterade från Skottland, där Mats varit och fiskat. Whiskey är ganska gott. Säger som Erik Haags 6-åring, det är gaaanska gott men... naa... (Just det avsnittet av Landet Brunsås var riktigt bra!)
Träffade vänner, fikade, åt, fikade lite till och reste hem i onsdags. Precis vad jag behövde.

Nu blir det åter igen "hårdträning" ett par dagar innan undersökningen på Ullevål. Men inte för hård träning, knät får inte bli svullet, då kan de inte göra undersökningen på måndag och jag kan inte utföra de övningar de ska ha mig till att göra för att utvärdera mig. Aaah... frustrerad och trött på hela situationen.

Men inatt slipper jag i alla fall sova själv....! Anna droppade nämligen av Elita här vid 18-tiden och vi har ätit indisk mat, lyssnat på Dr Bombay och ätit chokladpudding! Sessan sussar nu sött i min sovsäck.

**
De flesta människor sätter upp vilkor för sin lycka,
men lycka kan vi bara uppleva om vi inte sätter upp några vilkor alls.
***

Uppdateringar från högkvarteret i Trondheimsveien sker inte så ofta men nu kommer förhoppningsvis skrivarlusten och orken tillbaka. Min vardag, både mentalt men inte minst fysiskt har existerat inom en radie på 400 meter de senaste 6 veckorna så nu ser jag fram emot att komma UT!

Som de flesta fått med sig så drog jag korsbandet under skidsemestern i Chamonix i slutet av januari. Det samt lite meniskskador och annat smått och gott har gjort att knät varit proppat med blod och därmed svullet helt fram tills nu i princip. Cykelträningen som jag driver med i princip varje dag börjar bli ordentligt tråkig eftersom jag inte ska lägga på motstånd i nån större utsträckning. Uppsidan är att jag börjar vänja mig vid mer styrketräning istället för "hopp- och lek" -timmarna som jag annars vanligvis ärar med min närvaro. Det jag saknar mest är Gyria-träningen, som så fint formar rumpa och ben. Och inte blir det bättre när massören som jag var hos idag, pga min nu i tillägg väldigt onda rygg, frågar om jag vill ha specialbehandlingen med produkter från Schweiz som sägs "strama upp" och "lyfta" nämnda problemområden... Hade det varit nån annan än Sveinung som jag tidigare varit hos under hans studietid på Axelsons så hade personen nog fått sig en höger snett underifrån massagebordet.

Sveining jobbar nu på Grünerløkka Helsesenter som Jan Jacobsen, Morten Harkets healer, en gång var med och startade.Se här! Och jo, visst, Jan driver det fortfarande men är nu i Spanien och startar ny hälsostudio. Han behöver nog egentligen inte göra nåt mer alls men brinner för yrket och det är precis SÅ det ska vara. All heder. Medans jag sitter här och överväger yrkesskifte... Men som Sveinung sa när vi pratade om det; det ordnar sig, det är universellt. Typ "what goes around, comes around". Jag kontrade med ett "akkurat, det ordnar sig för snälla flickor", varpå han frågar om jag inte varit snäll... Men menade nog inget illa med det, väljer att se det så, för SÅ bra känner vi inte varann.

Så nu är det alltså dags att komma ut ut kokongen! Igår sken solen, jag var ute en sväng och såg årets första nedcabbning! En Z3:a hade vågat sig ut och på vår balkong längst upp var det 12-14 grader i solen under dagen! Så jag checkar av den punkten på min "Nu är det vår"-lista ihop med takras och att (förhoppningsvis) alla livsfarliga istappar ligger på marken istället för att hänga från nån takränna. Släpp lustarna lös, det är vår!

Förhoppningar inför närmsta framtiden;